bodiltandlakareitanzania

Mufindi 2015-30 Fortsättning sista veckan…….                                                     Från måndag 27/4

Det var sol hela söndagen, måndagen och idag! Hoppas det håller sig en dag till.

Då var det upploppet kvar, måndag och tisdag. Bestämde så, efter jag fortfarande åker ambulans till jobbet. Det har varit Haji som kört denna veckan och han är mycket bättre på tiden! Slutfasen med utlämningar av proteser och när jag höll på att slipa in så gick strömmen. Ett djupt andetag och gör något annat, så kommer strömmen tillbaka så småningom. Det är verkligen i sista minuten och en protes fick jag inte till så hon får vänta tills hösten. Hade behövt ta ett nytt avtryck och börja om, men på två timmar vågar jag inte(strömmen kan ju försvinna). Den siste mannen kom kl 2, vi stänger kl1. Ja, han var på resa! Och att han skulle komma innan vi stängde är ju inte tänkbart. Han fick sina tänder i alla fall och var nöjd.

Upendo tog priset idag. Hade inget vatten till borren, så en gummiboll med vatten (Brith!), som ska sugas upp och ljuset med en mini ficklampa från Biltema. Ett impulsköp på väg till kassan! Jag putsar på i godan ro och tittar upp på Upendo och då har hon vattnet i ena handen och sugen i den andra – som vanligt – men ficklampan i munnen och väl riktad! Ett gapskratt!

Upendo här i huset har stickat klart koftan och är med rätta jättestolt och jag har skrivit förmodligen Tanzanias första stickbeskrivning på Kiswahili.

Det har varit väldigt långa dagar och jag är väldigt trött, men nöjd över vad jag åstadkommit på olika fronter. Det är nu en kväll framför brasan och i morgon fm packar jag. Sen ska jag lämna in pengarna på kontoret. 965 000/= är mycket bra. Vi har låga priser, men jag gör en justering till hösten, det finns dom som har pengar och en protes med allt det arbetet för 50:- är för lite. 198 utdragna tänder, 24 fyllningar, tandsten 5 och10 proteser. Tillsammans med förra året blir det 1 miljon, det låter så fint.

Jag hade tänkt att gå till office och pratat och ta farväl och lämna pengar på onsdag fm. en när jag hade packat mitt vid 10-tiden så började det regna. Det fick bli på väg därifrån med Sele. Sele han kom prick när han skulle, vi for förbi office. Akida skulle med till Iringa och sen drog vi.

Precis när vi kom in i Iringa så såg jag Rune. I hade sagt att om vi sågs kunde vi äta tillsammans och prata. Det gjorde vi i hällregna på Sai Villa, jättegod mat är det där. Var absolut knockad! Och la mig kl 8.

På väg till flyget åkte vi lite tidigare min Iringataxi och jag (han heter Teddy) och for om Immigration bara för att. Dom säger att ett Residens permit ska ta 3 månader och dom ser till att det tar det också. Fråga är dock fri och dom är trevliga. Jag fick ett litet papper med en stämpel på (viktigt! – Teddy frågade särskilt om jag hade fått en stämpel!), som intygar att mitt RPC är ”in process”! Då ska jag inte behöva betala när jag reser in igen. Nå, 50 dollar sparade.

Flyget var fullt 12 pers och det gick bra. Lite jobbigt på väg ner genom regntunga moln i Dar. Jag behövde handla och när jag var då började det ösa ner, man såg inte var gatan var och medveten om att det är djupa avloppsrännor så var det bäst att kolla var bilen framför körde och köra i spåren.  Det tog 3 timmar att ta oss från flygplatsen till FPCT. Dom hade alldeles ny poppade popcorn på shopingmallen och oj vad sugen jag blev, oäten som jag var. Vi hävde i oss alltihop Juma och jag i ösregnet!

Idag vaknade jag till en solig dag, men det mulnar på lite. Och jag bir flätad. Jag hade ju sagt att jag aldrig mer…., men så tänkte jag att skulle vara snyggt med det blonda i, innan jag klipper bort det. Det verkar så. Har suttit sen 8.30 och nu är hon bara snart 12 och det är nog hälften gjort. Lunchdags.

Trodde jag, ja. Och det blev kväll och det blev morgon nästa dag. Nu är snart klart sa hon. Och de blev lunchdags och jag hade inte beställt lunch, men det är snart klart- Det blev kväll, snart klart sa hon. Kl 18-30 blev det klart. Det var fortfarande lite ljus så vi kunde ta kort. OK, det blev snyggt. Jag sov ganska mycket av tiden, eller bara blundade och lät tankarna fara. Det passerade en liten Mungu med svart svanstipp, varje eftermiddag, dom äter småkycklingar här i stan, annars äter dom ormägg och småormar, lyssnade på fåglar och på barnen som badar nedanför, läste lite. Jag hade tänkt åka till en strand i går eftermiddag.

Idag söndag var det jättefint och jag for för att träffa Lise, som jag fick avboka igår. Kul at ses. Hon bor nu i Dar, har ett jobb på restaurang, har en lägenhet och är nöjd med sitt ”afrikanska” liv. Vi hade knappt börjat fika förrän det öste ner igen. Och så har det hållit på hela dan. Fick för mig att göra manikyr för andra gången i mitt liv! Det är mysigt att bli ompysslad. Köpte presenter till barnbarnen, svårt till stora J. Båda J fyller i juni också.  Både Till Sarungis för lunch, alltid lika trevligt.

Nu är det slut för denna resan. Flyger hem i morgon via Addis Ababa, kommer till Sverigen tisdag kl 07.20!

Mufindi 2015-29 – Sista veckan                                                      från måndag 20/4 2015.

Ja bilen, ja….den är inte lagad. Hur skulle jag då komma till jobbet, det verkar som om jag måste ordna själv. Skulle bli hämtad kl 8, han kom 8,45. Skulle hämta på sjukhuset kl 15, men kom 16,15. Det gjorde inget för jag hade jobb att göra. I dag tisdag hade vi då kommit överens om att jag behöver vara i tid på jobbet så kl 7. Bilen gick ju inte och när han skulle ta en annan gammal bil så var det ju ingen ström i batteriet, kumbe som man säger här, eller oj då. Det hade man ju inte kunnat förutse eller provat dan innan. Men häftigaste ”riden” ever! En gammal ambulans i bara plåt asgammal, gick gjorde den som en traktor utan att sladda på leran en enda gång.. Han fick vänta på mig en timme idag. Han är jättetrevlig, Lusuva,

Det är lite upplopp nu och tålamodet tryter! Sen när jag kommer hem så längtar jag tillbaka som E säger- Visst och sant. Att komma i tid och att ta vara på tiden är ingen tanzanisk dygd, eller afrikansk för den delen. Tiden är ju ny i morgon. Precis som om man inte kommer idag så kommer man i morgon, kanske, eller någon annan dag.

Det var många patienter i går, idag var det mkt lugnare. Jag har7 proteser till att göra klart. Det går bättre och bättre. Man lär sig och skaffar sig sina rutiner.. Upendo är mållös över vad denna mamman kan göra. Idag frågade jag varför hon talar om mig och Dr. Heinke som mama, hon skulle aldrig säga baba om Dr. Ndenga. Hon säger att det är mer respekt i mama än i doktor. Vet inte hur hon ser på Dr.Leena.

Upendos stickning går vidare, hon har gjort bakstycke och framstyckena. I går började hon på framkanten och lärde sig att plock upp och har stickat halva, den som inte har knapphål. Hon är fantastiskt duktig, hon har ju inga referenser alls, hon vet bara hur en kofta ser ut och ville lära sig. Vi har tiden mot oss, men fixar hon den andra framkanten så är det bara ärmarna kvar på 7 dagar, det fixa hon nog.

 Det är skitkallt om kvällarna nu. Igår gjorde Upendo en brasa åt mig, har ingen termometer, men hade bara frusit mer då! Hon har nu gjort kanterna på koftan med knapphål! Och påbörjat en ärm.

Veckan går vidare. Jag blir hämtad av ambulansen varje morgon och faktiskt kl 8 av Lusuvo och varje eftermiddag cirka kl 4. Idag har hunnit nästan färdigt med proteserna och skaffat mig bra rutiner med gipset och med acrylen (den rosa plasten). Jag har pustat och finisherat, är riktigt nöjd med tanke på omständigheterna. Min Dremel fungerar bra, men den är öppen vid shucken så jag bränner mig där, med det är en vana att kolla var man har sin tumme. Det tar lite tid, mer är hemma, men det är ett stort behov – många tänder är utdragna. De flesta av mina kunder är dock kvinnor, som vill se lite snyggare ut. Så det blir utlämning i morgon. Spännande.

Jag tittar ut genom fönstret där jag sitter och jobbarmed proteserna och ser vid avdelningarna en kvinna som riktigt åbäkar sig. Hon håller om sig och gungar fram och åter, ligger ned och sparkar, skriker, upp och vandrar, kastar med huvudet. Hon som är bredvid håller om hennes axlar, men hon gör sig fri. Har hon ont i magen eller vad. Det pågår länge. Lite senare ser jag henne inte. Jag frågar Upendo. Hennes barn 2 år har dött. Man kan få ont i magen för mindre, även jag, stackars kvinna.

Solen sken ända tills jag kom hem och se….himlen öppnade sig – helt och hållet och hela natten. Men man behöver aldrig smörja sig med fuktighetsbevarande krämer.

När jag kom till jobbet denna fredag, två timmar försenad och lååång resa uppför muddy hill, var det så kallt och en så isande vind jag aldrig känt här i Afrika. Jag frös inne och jag hade en top, en långärmad bomullströja, en wollie och en jacka. Och dom bor här, de är genomblöta när de kommer. De har ju gått eller åkt motorcykel hit OCH vi ÄR i Afrika.

Dr. N hade öppnat ett rum bredvid så att de kunde sitta i lä där, alla nio som väntade på mig där kl 10,20. När jag for hem kl 14,30 hade jag dragit ut 11 tänder, gjort två fyllningar och lämnat ut 2 proteser. Nöjd och fortfarande frusen hemåt nedför muddy hill. Till ett svinkallt hus, fast jag kan ju göra brasa inomhus, det kan inte alla här heller. Ambulansen hem fick vänta på mig 1 timme så att jag kunde göra färdigt. Och sen öppnade sig himmelen

Mzee Joseph ( mzee, är den gamle, man titulerar så av respekt) 79 år, fick sina tänder idag och var jätteglad.

Jag skulle gå till Treehouse med tröjorna som jag stickat, halkade och föll och slog knät. Amari hade fixat mig en flygbiljett till torsdag 30. Och en flaska sprit. Ja, ja den ska jag ha till min spritlampa för att smälta vax när jag gör proteserna. Det är bara 90% som brinner utan att sota. Lab sprit, och det hade Heinke som skickade med nån som tog det till Iringa och så tog Amari det hit. Jag handlade lite ( ja mycket, då!) i syskolans butik. Den holländska tjejen som var här i fjol åkte hem tyvärr – samarbetsproblem( inte ovanligt – kulturkrock, och vem ska böja sig?). En betalade NGO´n en taxi åt mig hem och där hade Upendo gjort en brasa. Sen skull hon tvätta ina kläder. Jag fick vara riktigt bestämd så att hon inte hängde dem ute! Det regnade ju – h e l a tiden…. Tills slut hängde vi på räcket till trappan. Det är ju vått, handtvättat badlakan bla-det är fortfarande vått idag.

Idag skiner solen dock, lite dis. Ensam hemma, Upendo kyrkan hela dan. Väntar på ström kl 13. Viktigt att hålla reda för laddning. Uppvärmd mat på gasspisen. Går till Tree house i kväll för försöka skypa – dags att betala räkningarna.

Mufindi 2015-28                                                                                   från Onsdag 8/4 och framåt.

Det börjar bli riktigt mycket på jobbet. Det finns ingen tid mera att å ut på nätet, jag får förlita mig på WiFi på Tree House om jag orkar om kvällarna. De timmar jag har öppet, mellan 09 och 13 kommer det väl så många, som skulle vara bokade på samma tid i Sverige. Det är ju mer tungrott här. Ibland har vi ingen ström och då funkar ju inte den ena stolen. Om den står i bått så blir min arbetsställning modell vinkelhake. Ibland har vi inte vatten och då ska det bäras i hink. Ja, sen är det assistansen. Upendo ska ”hjälpa” mig. Hon har ingen aning om vad jag gör, mer än det hon ser och det hon ser förstår hon inte varför. Vi tar mycket för givet eller så är det nedärvt. Ingenting är självklart här. Hur man tar emot en kund/patient och tar omhand, speciellt då inte ett barn eller någon som är rädd.

I förrgår hände för första gången i mitt Tanzanska tandläkarliv att en patient bad att få hålla sköterskan i handen när jag skulle behandla. Förmodligen förstod hon inte heller. När man inte förstår då skrattar man – det en är av saker som jag har svårast för här. Vi tolkar det helt annorlunda och det stör mig mycket.

Eftersom hon inte förstår eller har referenser, så gör hon om samma saker som jag sagt om och om igen och för står inte varför jag blir arg ( mja). Jag har bett henne skriva upp namn ålder och kön på listan så att vi kan ta in i turordning. Dål ämnar hon ut listan så att den vandrar mellan patienterna. Fast jag har talat om ”Siri ya Matibabu”, dvs tystnadsplikt. Det finns folk här som inte ens kan skriva sitt namn. Därför skulle hon göra det. Vi hade en som inte kunde skriva varken namn eller siffror( tfn nr!). HUR många gånger har jag sagt detta? Hon skrattade åt en kund som inte hade telefon, då blev jag…..

Alltså, det är svårt att få kringservice att funka och det så mycket att förklara, samtidigt som hon är plikttrogen och vill hjälpa till och vill vara till lags för att hon behöver jobbet. 4 barn, sparkat ut karln, lönen 450 kronor/ månad, barnen ska hållas i skola och maten - majsen ska odlas mm.

Jag har börjat att göra enkla proteser. Det går bra och är nu färdig med de första att lämnas ut nu till veckan. ( som är min sista hela vecka!- tiden går). Detta jobb gör jag efter att patienterna är klara dvs efter kl 1. Det är flera turer och som sagt det hänger på el och vatten. Även lite organisation på gips här och slipning där och härdning av plasten där. Till slipningen har jag tagit med en Dremel, som är en hobbymaskin, men där jag kan använda även tandteknikerns grejor att fräsa och polera med. Fungerar riktigt bra. Till härdning av plasten (den rosa) till protesen har jag en tryckkokare och på locket har jag monterat en bilventil, så jag har 40 graders vatten som jag har kokat upp i en vanlig vattenkokare, blandar plasten, sätter i kastrullen, på med bilventilen och använder en fotpump så att jag får 2 atmosfärer för att få ut blåsor ur plasten – det funkar bra. Diverse tänder har jag fått av mina tandtekniker. Jag hade kunnat koka upp vattnet i kastrullen, men vi har ännu inte fått den ”gasplatta” jag behöver för det. det är liksom inte bara att gå och handla här, förutom att det ska finnas pengar så krävs en ofta längre resa (bil?) mm.

Våra tänger kokar vi i en större tryckkokare på en lite koksspis. När den är i tryck så ska den stå så och ”pysa” i 15 minuter – vi är på 2000 meters höjd. Men bara det att hon hällde på vatten från kran för att kyla ner instrumenten, att de då inte var rena igen, skulle förklaras. Förstod inte varför hon fick göra om. Eller att ett instrument som föll ut i vasken, när vattnet hälldes av, la hon tillbaka i kastrullen[B1]  och fick göra om. Och det tar tid och vi har begränsad mängd tänger, speciellt favoriterna typ Cowhorn!

Bilen är ett ständigt bekymmer, men det är det ju hemma också. Förra veckan skulle NGO´n låna den på måndagen, då jag hade annan transport. Måndag kväll ingen bil, ingen info, tisdag ingen bil, ingen info. På kontoret sa dom att de blev avsläppta måndag em och att någon reparation skulle göras. Jag fick inte denna info, typiskt. På onsdagen, 30 minuter EFTER att jag fått skjuts till Mdabulo kom bilen hem! På kvällen hade jag äran att skjutsa folk till Lodgen där vi var bjudna på middag, då Mr och Mrs F skulle åka hem på semester. Bilen gick jättebra då. På fredagsmorgon tjurade den vid start, men jag fick igång den. I går morse startade den inte alls. Så fick gå till Barnens by. Där fanns som tur var en av chaufförerna med sin motorcykel, så han drog iväg för att kolla. Mycket riktigt – den startade inte! Så…. Ingen mer info. För jag måste veta om jag har transport och att inte veta det på måndag morgon funkar inte här! I så fall måste jag ha ett tfn nr till ngn annan som kan köra och INTE motorcykel som alla åker här – livsfarligt. Idag på söndag morgon kom en traktor för att dra bilen till farmen och laga. Men jag måste veta om jag har bil i morgon i alla fall. Nu lovade han att höra av sig. Får se. Det är så svårt att förstå, kommer man inte till jobbet, otur! Bahati mbaya. Jag kan inte med det.

Sen är det ständiga samtalsämnet – vädret. Det regnar inte så mycket, som det kan andra år säger man. Men det är 100 % luftfuktighet och ALLT är fuktigt, kläder, sängkläder, ja allt du tar i. Inget torkar. Det tar flera dar för tvätten att torka, om solen skiner på dan. Som tur är gör den det, det har till och med varit flera dar utan regn, men det är dimma varje morgon, djupt ner i dalarna. Om det inte regnar, så är nätterna stjärnklara, mycket stjärnklara! och kalla och vackra. Det har inte regnat så häftigt heller, på ett tag så att ”vägreperationerna” har hållit sig bra. När solen skiner, kan jag sitta på balkongen med utsikt över dalen en stund om kvällen efter jobbet. Men så fort solen är nere blir det tvärkallt, det är inte fråga om att sola! Utan att ta en kopp kaffe bara.

Förra lördagen fick jag ett trevligt sms – Heinke Schimanowski meddelade att hon och hennes man tänkte komma, hon för att jobba och han som sällskap. Hon jobbar med ett projekt att lära ut tidig upptäckt av cervical cancer hos kvinnor. Förekomsten har ökat i HIV/AIDS spår. En tidig upptäckt räddar liv och DMO ( District Medical Officer) kan utföra hysterectomier. Hennes tjänst är till stor del betald av regeringen här. En stor välgärning. Och fick jag trevligt sällskap här en hel vecka. Jag fick också transport till och från Mdabulo. Det var tur det(bilen), men det blev då väldigt långa dagar. Heinke är inte en person som går hem om det finns patienter som väntar och som hon vet har gått långt och att hon själv inte kommer tillbaka på ett tag. Priset tog fredag eftermiddag, då hade jag åkte hem halv fem ,men Heinke kom hem halv sju. Hon kunde då kombinera lunch och kvällsmat! Vi hade trevliga kvällar med prat och lite vin och Pringles. Och jag hade en ost (brie) som jag köpt i Iringa  ”for a rainy day”!

Jag ska berätta om korgarna här. Alla människor behöver förpackningar att ha, typ ved, mjöl, majskolvar jag allt möjligt. Vi i Norden har gjort korgar av spån, näver, hasselgrenar, granrötter mm. Man använder det som finns där man bor, precis som när man bygger sina hus, finns brädor, timmer så bygger man av det, finns komockor så bygger man av det. Korgar flätas av olika gräs beroende på vad som växer här. I dessa trakter är det ett slags gräs som kan flätas tätt och kan hålla tom mjöl och ibland tom vätska. I andra delar landet, kallas dom för ”Iringakorgar” för att Iringa har marknaden varit stor och man har kunnat sälja sin korgar där, men de tillverkas på hela Södra höglandet. Det är en bruksvara, men har upptäckt dom och kan nu sälja för andra användningsområden. Vanligt är tex tidningskorgar och papperskorgar. Här i trakten är man mycket duktiga på denna flätning, vilket blev en räddning i sjukdomens spår. Kvinnorna är ensamma försörjare och naturligtvis också sjuka. Man samlades med hjälp av NGO´n för att hitta sätt att försörja sig, hålla ihop, hjälpas åt mm. Man hittade på nya mönster, nytt sätt att färga gräset med jordfärger. Detta är nu ett bra sätt att försörja sig och man kan sälja genom NGOn. En av dom kvinnor som har varit allra duktigast är Sila. Hon startade en skola för att lära ut sin konst, viktigt för hon är mycket sjuk, men kämpar på med sin medicin. Hon har också kunnat hjälpa sina barn till skolgång. Hon är extremt duktig. Förra lördagen for jag dit, för Leena hade beställt, men när hon skulle hämta dom var hon inte hemma. Jag ville också beställa. Hon hade gjort några, men sa att hon hade ont i handlederna. Vi pratade en stund om beställningarna och Jeani som var med mig köpte några fina korgar och jag köpte dom hon hade gjort hittills. När jag passerade senare denna vecka så stannade jag där och tänkte ge henne lite Ibuprofen mot värken. Hon var inte hemma, men en mkt gammal man kom – hennes pappa! Ålder är svårt. Sila kanske inte är så gammal som hon ser ut. Måste fråga nästa gång.

Jag har en skolkamrat från Lund ( studentkamrat) som arbetar på en Lodge i norra Tanzania. Vi har kontakt av och till. Hon frågade mig om korgar till denna Lodge. Jag tyckte att de skulle köpas här lokalt, där de verkligen behöver få sälja, så jag åkte till Jennell som är lärare på en English Medium school uppe i bergen. Jag vet att hon köper av alla som kommer för att de behöver få sålt. Köpte 20 korgar. Packade dem i en säck, tog med till Iringa, när jag for med Leena förra månaden och åkte till busstationen och lämnade som bussgods. De var framme nästa dag. Imponerande.

Förra torsdagen åkte jag till en skola, English medium. De är nystartad av en brorsdotter till dom som har startat en Secondary school, Vintons, de har ett omfattande skolprojekt här i Tanzania, men också i Zaire och Malawi och ngt fler land. Ett imponerande projekt. Se www.villageschools.org . Så deras brorsbarn Jenell har strartat denna English Medium och där finns förskola och klass 1, 2, 3 så här långt. Jag undervisade i tand-och-munhälsa med det material som jag gjorde för skolor när jag var i Ilembula 97 – 2003. Det håller än. Jag har förlorat filerna, så jag lever på kopior. Sommarens arbete blir att lägga allt på fil, så blir det lättare och billigare att trycka. Sen screenade jag alla barns tänder, många hade riktigt fina tänder, så det blev en positiv upplevelse. Här är det inte många som har råd att äta kex, läsk och karameller så ofta. Tyvärr har de då inte heller råd att köpa tandborstar heller, inga bra i alla fall; tipset att om tandborsten är för stor för ett barn; att skära av några strån så att den blir mindre, att hjälpa barnet med tandborstningen. Det var en givande förmiddag. På väg hem stannade jag vid ett hus, där jag hade sett att de hade stora päronträd och frågade om jag kunde få köpa. Jodå, det skulle gå bra, Han hade många träd med stora saftiga päron, planterade 1985. Bra klimat för dem här, en stor hink med råge 8 kronor. Underbart, Upendo gör päronpaj med varm vaniljsås.

Igår lördag, efter äventyret med en bil, som inte startar, så gick jag runt till alla husen i Barnens by tillsammansmed Amari, som är administratör här nu, medan Jenny och Geoff K är i US; för att prata om tänder med dem och husmammorna. Det var trevligt, många vet vem jag är nu. Husmammorna är väl informerade, jag kunde ge lite fler råd. De visade hur noga de har märkt tandborstarna och jag kunde visa hur man håller ett barn när man borstar. Jag kunde ge råd om dom som hade problem och vi skrev upp. Cirka ett barn per hus behövde komma till kliniken just nu. Bara ett katastroffall och han är redan så sjuk. Han hade karies på framsidan av sina nya permanenta tänder. Sånt har jag inte sett sen 60-talet i Norrland. Får se hur jag kan hjälpa där. En pojke, som har råkat ut för en olycka och är liten till växten och sen i utvecklingen, är också sen i sin tandutveckling cirka tre år och det stämmer bra med hans status.

Mufindi 2015-26                                                                                   Skärtorsdag 2/4

Idag sorterar jag borr och organiserar det sista. Har ringt de kunder som ville bli uppringda om proteser.

Kommer en man som varit och lagat ngn stans och har sekundärkaries. Gör en amalgamfyllning och det går bra.

I morgon är det långfredag, men arbetsdag. För dom som är positiva och behöver sin medicin, kan man inte stänga oavsett. Det är bra! Så hade det inte varit i stan här.

Känner mig ruggig när jag kommer hem och lägger mig. Vaknar först till kvällen. Ingen vidare matlust.Vi har en sticklektion Upendo och jag, men efter 1 timme börjar jag frossa och värk i hela kroppen. Upendo bäddar ner mig under täcke och filtar.

                                                                                                                    Långfredag ¾

Vid 9-tiden kommer Upendo och frågar hur jag mår. Värk i kroppen, febrigt yr, hosta = ynklig. Äter LITE (m till Upendos förtvivlan). Lägger mig på soffan och fortsätter att vara ynklig.

Det kommer ström vid 1 –tiden så jag tar mig till Tree House för att försöka ladda ner What´sApp. Det tar 1 ½ timme. Däremot lyckas jag bara ladda upp ett kapitel på bloggen. Orkar inte mer. Åker hem och lägger mig vid 7-tiden.

                                                                                                                    Påskafton 4/4

Lite piggare idag, ingen värk, lite yr.

Jag har ett nytt problem nu när Internet funkar så bra på telefonen och det är att ladda den.  Det finns ett slags batteriaccumultaor som man kan skaffa hemma tror jag, fast naturligtvis också solcell! Måste kolla det. Och då i min feberyra kommer jag på det! – ladda via datorn!!!

Gonatt!

Försöker i kväll igen att ladda upp på bloggen.

Det har regnat idag för första gången på en vecka.

Har jag kanske Malaria? Har ju ändå varit flitig med min profylax.?! Men det har hänt förr

Mdabulo 2015- 25                                                                                                             Onsdagen den ¼ 2015

Hm ingen bil. Jag har skickat 2 mess till Mr. Fox att jag är tillbaka, men inga svar och han brukar vara snabb att svara. Ringer Amari som berättar att hans telefon gick sönder, så han bestämde sig för att inte ha någon telefon, nu! Hon kontaktar honom och meddelar att bilen kommer. Och jag kommer till jobbet tre kvart sen. Fast där är inga patienter, men väl målaren.

Vilket jobb han gjort. Det står Idara Ya Meno ovanför dörren. På den stora spegeldörren är det målat en gubbe som borstar tänderna och på de små speglarna är det blommor. Sedan inne i fonden på var sida om fönstret är det djur som borstar tänderna, till vänster en Giraff som använder en bit gren att borsta på barn. Det blir en ordlek: en Twiga anaye tumia twiga kupiga Meno mswaki; en Giraff som använder en lite gren att borsta med. PÅ den högra sidan är det elefantmamma och barn som borstar tänderna. I ingången till kliniken bakom mitt skrivbord finns en bild på en tand och dess delar ( Se Sensodyntriangeln) på swahili. Mitt emot över min laboratoriebänk är det en bild med barn i bushen som skär grenar till tandborste.

Målaren Chasaki är utbildad på en konstskola i Bagamoyo- den äldsta och som är noga med traditionerna, annars är han från Njombe och bor där. Det kostade mig en slant, men det var det värt.

Jag hade köpt en massa plastlådor med lock i DSM och nu kan jag äntligen få lite iordning på kliniken. Även burkar med skruvlock till alginat och gips. Jag packar också gåvorna Umeå Vasakyrkan hade med sig och gläds åt vänners hjälp. Känner mig nöjd när jag drar nedför backen hem kl 13,45. Imorgon ringer jag de kunder som väntat på denna start.

Det som Mr. Sa att det fanns i förrådet – en massa bedövning. – Det var engångs bedövningssprutor för våra ampuller och det låg i en sändning som var till anestesin.

Lugn eftermiddag. Fixar med att ta bort rost på stickorna. Förra veckan fick vi lite garn av Leena son fått. Jag gav bunten till Upendo och visade vilka stickor hon skulle ta och gav henne en lite babytröja och sa kopiera den. Det är bara att räkna! Igår när jag kom hem visade hon mig att hon kommit till halsen, dvs halva tröjan. Hon kan inte maska av men väl lägga upp OCH hon fattar detta med stickning! I morgon börjar vi på en tröja med knäppning fram och knapphål. Hon vill lära sig det. Jag har ett bra mönster och hon får skriva medan vi stickar så hon får det som hon förstår det. Hon stickar till en tvååring och jag till en 12-åring. Det blir en härlig påsk.

 Påsen funnen och nu i Teddys bil. Nu hoppas jag att Sele har en körning till Iringa snart. Sen får jag väl betala för min glömska.

Mdabulo 2015- 24                                                                                                             Tisdagen den 31/3 2015

Nu är det tidigt igen! Juma hämtar kl 05.30 och tar mig till inrikesflyget. Numera är det en egen flygplats, dvs den gamla från förr.

Ett behändigt lan och en nice flygtur på 1 ½ timme över ett grönskande land. Teddy hämtar och vi gör ärenden på stan, beställer frukt och grönsaker på marknaden som jag kan hämta sen. Jag sätter mig sen på Neema Crafts balkong ett par timmar., Dom har jos, god mat och intenet. Och så är det inte hemskans varmt heller. Jag har bokat min taxi hem ( 3 timmar ) till klockan tre.

Hoppas bara att Umeågruppen är klar då. Man vet att alla föresatser att hålla ett schema här spricker alltid INNAN man ens har börjat. Det är ett gäng från Vasakyrkan i Umeå och när jag beklagade mig på Facebook om ngt som saknades, så fick min kompis och gamle ammanuens Stefan K idén att skaffa mig det jag behövde och skicka med dom.

Dom kommer 15.15! så det blir ett hastigt snack, med Stefan Söderberg, gammal Ilembulamissionär, Torbjörn deras pastor som är, fast han vet hur det är i Tanzania. Även Daniel och hans fru som var med SAT 7 resan i fjol och de sju församlingarna( är det bara ett år sen?)

Äntligen hemma med alla påsar, eller? Var är påsen med kopiorna? Kvar på Lutheran?

Gonatt!

Mufindi 2015- 23                                                                                                               Söndagen den 29/3 2015

Tidig morgon till båten som går kl 7.00 för frukost, har sett till att jag har något att dricka och äta till medicinerna inklusive åksjuketabletten. Kommer snabbt ombord till VIP klass, där man får kaffe och en bulle. Det är kraftiga dyningar på mornarna! Usch. Jag har ju kommunicerat med H´s barnbarn J om att jag ska poppa över till Zanzibar för att överraska henne. Vi är ju ändå i samma land. Så jag stegar in på deras hotell mitt i frukosten. H ser lite konfys ut ändå inte så överraskad. Jag ska väl vara där, vi har varit där tillsammans all gånger förut, 5ggr. Dom bor fint – i Freddi Mercury´s hus. MEN vad det är varmt, svetten rinner på all nämnbara och onämnbara ställen. H och jag köper oss var sin ”svetteduk”. Vi går i stan, jag köper en del. Man måste pruta stenhårt! Det är lågsäsong så försäljarna är mer än vanligt på. Skulle gärna vilja ett nyckelskåp som ser ut som en Zanzibarisk dörr, men det är för mig för mycket pengar. En sk. Iringakorg som dom gör uppe hos mig och jag köpte för 10 000 tsh, tar dom 45 000 tsh för. Värmen är påfrestande för oss alla, mest H. Vi köper kryddor av en man som säger att han jobbat för Lisbeth och Jan i Paje, där H och jag bott flera gånger, senast 2003 när jag skulle åka hem. Vi går till slavplatsen, dvs platsen där slavarna såldes. De fördes hit från öster om Tanganyikasjön till Bagamoyo, där de skeppades över till Zanzibar och hölls i grottor där innan de fördes till slavmarknaden i Zanzibar town. Är fick de springa runt ett träd medan de piskades för att se om de var starka. Man får gå ner i de underjordiska kamrarna där de höll kedjade kring hals, armar och ben. /5 kvinnor och 25 barn i en. Män i en annan. På en bänk liksom, så toalettbestyr över kanten och högvattnet kom in och spolade bort. Barn var inte kedjade men gavs bort som ”extra” med en annan slav. De skeppades till Oman och länder kring arabiska viken. 60 000 slavar per år i 400 år. Livingstone var mycket aktiv i arbetet för att förbjuda slaveriet. Det pågick ändå ända till 1907.

Det finns ett fantastiskt monument där om slavarna gjort av en svenska skulptör Clara Förnäs, invigt 1998, sponsrat av svenska företag.

Nu är vi så slut att jag och H tar taxi hem för att vila. Sen badar vi i havet på eftermiddagen och i polen. Det är så hett att det knappast hjälper.

                                                                                                                                                 Måndagen den 30/3 2015

Usch, tidig morgon igen, men en fin promenad genom vaknande stad och dessutom hyggligt temperatur tycker jag. Han i tullen är sur för han tycker att det är kallt när jag hälsar glatt. Det är + 26.

Grova dyningar igen.

Taxin väntar och tar mig till Hälsoministeriet. Jag kommer in meddetsamma och inom 10 minuter är jag ute igen med mitt papper i handen!

Jag far till Leena på Onnela, som ar magsjuk i natt. Hon som ska flyga i natt. Hon har ingen lust att äta med mig. Nästa taxi genom stadstrafiken förts till Mamma S för att hämta stickorna som hon skaffat åt mig, och sen in i smeten för att jag måste lösa ut min flygbiljett. Sen till Pingstmissionens hostel. Kostar 30 000. Onnela kostade 100 000tsh. Här är det wifi.

Det tog 4 timmar genom stan. Tidig säng då det är ytterligare en tidig morgon i morgon.

Mufindi 2015-19                                                                                                                Protea House Lördag 21/3

Ensam i huset och jag tar sovmorgon. Upendo städar skafferiet, hittar Blå Band paket med pulver för Mango/passions mousse från 2013. Frågar hur man blandar och jag får ha en lektion om liter, deciliter, centiliter och milliliter på swahili.

Jag har mätt upp skynken framför bänkarna på kliniken, typ som sommargardiner. Mannen på syskolan har skadat sitt finger så det blir aldrig sytt. Tänker sy för hand. Börjar mäta upp, men har ingen grön sytråd. Detta måste lösas.

Jag får ett SMS från Ilembula från Leena: ALLA MINA PAKET HAR KOMMIT OCH FINNS DÄR!!!!!!! I morgon blir det fest!   JUBEL.

Jag har fråga om lov om jag får ta mazdan upp Till Susan.. jag behöver köpa flera stora korgar. Jag har en skolkamrat ( vi tog studenten samma dag i Lund, våra arbetade tillsammans ( hennes far skolläkare och min mor skolsköterska). Vår vägar skiljdes men jag hörde lite om vad hon gjorde. Sen när jag var i Tanzania så dök ett brev upp, hon hade hottat foto på min mor som hennes far tagit. OCH hon arbetade bla på en lodge ( ägd av släkte) i norra Tanzania. Hon är en fantastisk fotograf, haft flera utställningar. Nu vill köpa sk.”iringakorgar” til sin Lodge. Kvinnorna här är så fattiga men korgar kan dom göra och behöver pengarna. Susann köper när de kommer till hennes dörr och säljer vidare. Jag köper de korgar hon behöver och ett 20tal till mig själv. Jag är väldigt stolt att jag hittar bland alla stigar upp dit. Det är lite svårt för när jag var där senast så var det inte grönt och ingen manshög majs. Jag känner inte igen var Silas hus är eller Blantinas hus heller.

Jag får en fantastisk lunch, de har massor av grönsaker. Jag får också grönsaker med mig hem. Vägen är lite si och så men de lägger på krossat tegel på sina ställen-det hjälper lite.

                                                                                                                    Protea House Söndag 22/3

Jag fållar alla ”gardinerna” och ber Eva att tvätta dem, just då kommer en skur förstås. På söndagar har vi el mellan halv två och tre. Tar en rask promenad till Tree House. Min kontaktlista försvann när jag tog bort Jobbmailen på telefonen och jag kom på att försöka att få tillbaks den. Precis när jag kommer fram tog strömmen slut. Okej jag behövde en promenad i alla fall mellan regnskurarna. Hem igen och lyssna på podmusik och skivor och podradio. Vid kl sex dra jag till TreeHouse igen, men vi lyckas inte få tillbaka min kontaktlista. Gänget kommer med alla mina paket – lycka. Spännande i morgon at packa upp. De hade haft det mysigt i Ilembula. Kul i kyrkan!

Jag ägnar kvällen med hjälp av mina konversationer på mess att gissa vems numer det är. Det lär ju försvinna en massa onödiga nummer efter alla år på Smile, som jag inte längre behöver!

Mufindi 2015-18                                                                                                                Mdabulo  Fredag 20/3 2015

När jag kommer till jobbet kl 8.45 är det låst och ingen där. Upendo svarar inte. Efter 30 minuter går jag till doktorn och ber om reservnyckeln. Efter ytterligare en kvart kommer Upendo. Hon hade varit hos en sjuk ( som man ”måste” här). Hon ser att jag är irriterad och jag försöker förklara hur pinsamt det är att doktorn sitter utanför och inte har nyckel!

Nu har det dock hittills bara varit en liten kyckling som ville komma in, så det är väl lugnt.

Leena och ungdomarna ska åka till INUKA, som är ett rehabiliteringscenter för barn nära Ilembula. Drivs av en italienare. Dom är duktiga där. Föräldrar och barn får komma en eller två veckor för träning där och sen återkoppla till hemmet.

Sen drar de vidare till Ilembula. Vi har hört att hela Leenas kontor är fullt med paket, så jag hoppas att det inte bara är till Leena utan också mina, som jag skickade till hennes adress. En vet jag för den hade gått sönder och det hade ramlat ut tandborstar. Men jag hoppas på alla, så dyrt som det varatt skicka dom.

Så nu är det – HOPPAS; hoppas på mina grejor.

Min gode vän Stefan i Umeå har farit runt Västerbotten efter en härdarlampa, när han hörde att den som fanns här var trasig. Fanns i Skellefteå. Det är en grupp från Umeå som far till Iringa nästa vecka. Till Iringa är det ju bara tre timmars resa härifrån. I den gruppen finns folk som jag känner visade det sig, vi var i Turkiet – de tolv församlingarna tillsammans.

Jag far till Treehouse där Amari bor, och annars även Jenny och Geoff K. Amari är ställföreträdare nu för Jenny och Geoff. Mr Fox lägger sig i jättemycket. Ett stort rymligt hus i trä. En fantastisk övervåning där familjen, som numera har 4 barn, bor. Nere är det lite allmänna utrymmen och en veranda som är ett ” internetcafé” bla för secondary ungdomar. Där finns det WiFi!!!!

Så Amari hjälper mig att få in ilembulamailen på telefonen och Skype. Vi försöker ladda in mina Vodafonepengar på min Dong också – där misslyckas vi. Pengar inne men internet – nej.

Har bokat via Messenger med mina barn och barnbarn att Skypa! L och i först hos mamma! Funkade jättebra även med bild! Hjärtat sväller. Sen E´s familj med barnen. Små barn har lite problem med bilden på Skype, men flickorna har fåt gå upp en klass i simskolan. Det blir bra till sommaren. Och till sist S´s familj där lilleman visar sina nya tänder och den större gör tecken bakom mammas huvud. Jag kör hemåt i natten, lycklig.

Mdabulo                                                                                                                               Tisdag 17/3 2015

Det är kanske tjatigt om detta regnande, men det är tjatigt och jobbigt. Det börjar på efternatten och håller på än kl 8 på kvällen. Det är tom så att börjar bli orolig för om jag kan komma till jobba i morgon. Ibland är det till och med någon som skruvar upp kranen. Vi åker en annan väg till jobbet och Leena har en bra bil! Detta är hennes sista dag på Mdabulo.

Hos mig kommer det igen en 6-årig kille, med alla mjölktänder ruttna och en stackars ny tand nere i underkäken som försöker komma upp i denna mun. Mamman är sur för att jag inte drar ut, killen gråter, och jag tror inte att mamman har lyssnat på mig alls.

En annan tjej är så vansinnigt rädd att hon inte märker när jag tar ut tanden. Sen gråter hon för att hon skäms. Stackare.

Idag gjorde jag en fyllning, En av dom där 6-åringarna där jag måste ta ut alla mjölktandskindtänder. Han har karies i de nya 6-årständerna. Det går bra att borra och för Upendo att assistera, som ALDRIG har gjort det och inte ens vet vad och varför. Till fyllningen bryter jag mig in i en kapsel, för jag har ingen aktivator eller dispenser, och blandar för hand och lyser sen med pannlampan!

Vi gör brasa på kvällen och jag stickar, mysigt. Leena kommer med en gästa, Greg, amerikansk nyexaminerad läkare. Han träffade Leena när han var med Peacecorps här i Tanzania och bestämde då att han vill bli läkare och jobba i här.

                                                                                                                                                 Onsdag 18/3 2015