bodiltandlakareitanzania

Måndag den 24 januari 2011

Torsdag den 20 januari 2011

Tisdag den 18 januari 2011

Det blir en sista frukost med familjen Fox. Jag älskar engelsk frukost ända sedan jag var au-pair på en bondgård i England när jag var 15. Så fort jag är där jag vet att jag får det på riktig så njuter jag av scrambled eggs, vita bönor stekta tomater och bacon. Det är tack och lov uppehållsväder när jag ger mig av nedför bergen. Jaga varit på mellan 2000 - 2400 meter upp och det märks när jag bara åker neråt och neråt, ganska bra väg då den är ganska torr. Mot Iringa där jag sitter i två timmar för att skicka iväg alla bloggarna, det tar tid, men ja njuter en nylagad tomatsoppa under tiden.

Om Foxarna: Pappa Geoff, mamma Vicky, sönerna Peter, Alexander och Bruce har detta företaget Fox Safaris. Pappa är gammal teodlare och har borr i Tz 51år. Finns en son till Chris som har en egen tåltcamp i Ruaha. Alla har varit med att stata detta NGO när de såg nöden adderades med HIV/AIDS. De gör skillnad för dessa människor.
www.tanzaniasafaris.info

Jag kommer till Mikumiparken i kvällningen. Det är em massa vägarbeten längsvägen med bara en körbana och jag har oflyt så jag får vänta på alla tre ställena. Jag får ett "litet" tält halvväg upp i backen och har en toppen utsikt. Jag hör svenska talas och det är en grupp studenter från Göteborg som är på studieresa för att leta insekter, de blir lyriska när grodorna parar sig i dammen nedanför. Det molnfritt och fullmåne, årecis som när vi var här med barnbarnen och N. Inte som nyår då åskan slog ner i mittpålen på matrummet. Efter kvällsmaten så hädar jag lite och testar uppkopplingen och minnsann kan jag surfa mitt i Afrika! i mörkret för generatorn stängs- Denna märkliga värld.

Måndag den 17 januari 2011

Det är möte i Mr. F´s hus för att välkomna den nye läkare till Mdabulo Hospital Dr. Maganga. Vi talar lite allmänt om vad han ska starta där uppe, utveckla CTC klink som är byggd där och organisera den, organisera en särskild CTC för barn för de glöms bort på de kliker där de föds. Mafing som är närmaste stad har testat 18700 och 9000 äter ARV.

De ska komma en CD4 maskin till Mdabulo. Får veta att Tanzanska regeringen ska förse alla CTC som har en CD4 maskina med reagens, men detta kommer från Kenya och där är det så stor korruption att det inte kommer till Tz så mycket som man ska ha. Man gör buisnes på sjukas bekostnad.

L och jag far och hämtar S , läraren S i Madisi som har sett till att folk har samlats i olika hus så att L kan hjälpa flera i taget. S har skaffat två bussar som gratis skjutsar folk till två olika sjukhus så länge för att ta prover och rtgbilder och testa sig för TBC varje dag. Hon hjälper också till att betala för dem. Hon skaffar ledsagare om de är jättesjuka. Allt detta utanför sin dagliga läraragärning.

Första stället är hos den där kommunalpolitikern som hde tre eller fyra fruar som han smittat mer på rad och nu lever med den femte som han också körde iväg när hon blev sjuk men när hon blev frisk tog tillbaka. Det finns en liten pojke också. Han är sjuk och han får medicin av Dr.L gratis.                

Det är vanligt att männen som blir smittade söker behandling men talar inte om det för sina fruar hemma och så blir de gravida och både frun och barnet blir smittade. Männen flyttar omkring efter arbete oftar till andra platser i landet. I Igoda by träffar vi 7 människor. L går in i alla hus och sitter på låga pallar på stampat jordgolv med bara ljus från en öppen dörr, hur smutsigt som helst eller för den delen rent och ordningsamt och barnen hur nerkissade som helst och säger - är dom inte söta barnen. De är så sjuka, som den lilla flickan som knappt orkar sitta upp i huset vi blir kvar i en bra stund då det kommer en rejäl åskskur.

I nästa by Ikangin´ombe har en kvinna Katrina samlat folk i ett hus, det var 7 som S hade bokat dit vars problem hon undrade över. Innan vi måste åka därifrån för att hinna hem innan det blir mörkt har det kommit ytterligare 20 patienter. Först träffar vi Stiva som jag köpte korgar av, hon är sjuk och har ont. Hon är verkligen liten, L vill kolla så att hon inte har TBC. Ingen i hennes är + men de är jättefattiga. Det är både barn och vuxna som L tittar på, många har TBC. En kvinna kastades i fängelse ( ev stöld) och de tog hennes ARV medicin ifrån henne och hennes behandlingskort, som det är lag på att alla ska ha, sen sparkades hon ut när hon blev så sjuk att de trodde hon skulle dö. Det tog L ett år att få tillbaka hennes blåa kort. Nu är hon OK igen. En 11-årig pojke föräldralös,+ som bor hos en släkting har starr och är helt blind på ett öga och det kommer i det andra ögat. Ska försöka få honom till Ilembula för operation. Sjukdomar av alla de slag; impetigo ( svinkoppor) kliande utslag, alkoholrelaterade besvär ( förstör ARV medicineringen), torrhosta. En man med RA och riktigt svullna leder har T-shirt som det står Bärarlaget på ren svenska på.

Katrina är så omhändertagande mot alla förekommande. HJälper till med medicinerna och förklarar för alla hur de ska tas, ordnar och styr. Själv är både hon och hennes barn +.

L skjutsar mig hem till lodgen igen och vi tar farväl för denna gång. Jag ger L pengar till pojkens ögonoperation. Det är ett så bortglömt område där det så stor nöd att det känns alldeles förfärligt. Men hoppet finns med sådana hängivna människor som L och S och Foxarnas NGO projekt. Det känns bra. De får ARV medicinering mår bättre och lever mycket längra och kan ju ta om sina barn, men det så väldigt många smittade barn och de är ju smittade av sina föräldrar som oftast är ovetande i alla fall mamman.

Jag är tacksam och glad för denna speciella erfarenhet, hade inte kunnat föreställa mig att det var så här.
                                                                         

Söndag den 16 januari 2011 Barnhemmet

Det är uppehåll på morgonen och solen kommer så småningom upp och värmer gott. Jag ser massor av fjärilar svärma över den varma och fuktiga dalen. Blå svala har byggt ett bo under mitt tak och har ungar nu, också en rödmagad svala. Jag hör Turaco i dalen men har inte sett någon än, ville gärna det för jag har aldrig sett dem.

Sitter i min lilla "hytte" och skriver med utsikt över dalen.                

Jag är bjuden till Protea House för en lugn söndag förmiddag och lunch. L och jag sitter på verandan, det är lite sol och lite moln, värmen stiger. alla de andra har åkt på marknad uppe i Mdabulo. Vi kan se och höra folk vandra längs vägen till marknaden ,det är en bra bit. L försöker komma ut på internet här ute på verandan, hon misslyckades i går. Vi har inte samma tfnbolag - mitt funkar inte alls här. Det en märklig värld där allt finns samtidigt.

Strax före kl 1 kommer den dagliga skuren och det svalnar betydligt. Det skurar ordentligt! R och A kommer tillbaka från marknaden, de har köpt var sitt fint tyg, annars är det mesta på denna typ av marknad andrahandskläder och skor från Europa. R och A är två mormödrar från Canada som egentligen kunde ha suttit hemmma med armarna i kors, de har det bra om man säger så. De kommer några gånger per år på egen bekostnad och jobbar som lärare i projektet, de är pensionerade lärare. De har verkligen kollat runt på olika NGO´s och fastnade här. De får mat och husrum. Jättetrevliga människor och det blir en trevlig lunch. Jag visar dem mina bilder från vad jag gör inklusive filmsnutten med dyngbaggar som slåss. Leena far och möter finska gäster som kommit till lodgen. Hon ska ta dem på en runda. Det börjar regna igen. A tar mig till barnhemmet där vi möter Jenny som ska skriva in ett tvillingpar. Barnhemmet består av flera olika hus där det bor inte mer än 12 barn i varierande åldrar tillsammans så att det blir syskongrupper med två husmammor. Några visar mig deras fina rum, de bor 4 i ett rum med våningssängar. sen är det en annan sak att man sällan ser några vuxna leka, kela eller bara vara med barnen, det är så i denna värld där den dagliga kampen för mat och överlevnad är svår, det kan vi ju ha synpunkter på, men efter tanzanska mått är detta ett bra ställe. Sammanlagt har projektet nu 54 barn. Det startade 2007.

Se:

Lördag den 15 januari 2011

Jag kör till L´s hus, Protea House, som är ett gästhus för volontärer av olika slag som kommer till Fox´es projekt. Det växer Protea nästan som träd. I Sverige kan man köpa dem torkade som dekoration.

L packar sin bil, vi farför bi en familj som är amerikansk Peace corps och arbetar med att hjälpa HIV+ kvinnor att finna en väg att försörja sig och sina familjer.De arbetar också med barnhemmet och Hemsjukvård för HIV+, man besöker dem som är så sjuka att de inte kan ta sig till klinikerna för att få medicin. Vi ska åka på en byrunda på måndag med Geoff och Jenny.                                  

Jenny tar oss till Sila                                                                  .

Sila var gift med en kommunalpolitiker, fick 3 barn, blev sjuk i TBC pga att hon var HIV+och när han fick veta det sparkade han ut henne och barnen. Barnen är inte smittade. Han har gjort samma sak tre gånger med andra kvinnor. Nu är han väldigt sjuk själv och behöver hjälp av projektet - det får han.

Sila ville kunna försörja sig, tyckte att hon inte kunde något, sökte hjälp i projektet, lärde sig att göra korgar. Hon gör nu de underbaraste korgar jag sett och så noggrannt gjorda. Hon har byggt sig ett hus med plåttak, kan hålla sina barn i skola och lär nu till andra kvinnor konsten att göra fina korgar. Andra kvinnor som är HIV+ och behöver försörja sig. Männen har stuckit eller är döda. Kvinnorna samlas på Silas gård och lär sig också om sin sjukdom och lär sig hjälpa varandra som alla är i samma sits. Här i Tanzania hjälper man bara sina släktingar
annars.
De hittar på nya korgar och nya mönster och de är verkligen så väl
Jenny åker vidare och L och jag fortsätter upp i bergen igen till Madisi, till gymmasieskolan som idag lördag anmvänds för seminarier och föreläsningar kring HIV och AIDS frågor. Det har kommit nära 150 personer samt personal från ett sjukhus i dalen som gör detta på sin lediga dag. Alla får tvål, en läsk och några kex. Det också en Kids club för barner med särskilda aktiviteter för dem. Nästa lördag ska de börja med en Microfinans spar/lånebank projekt. Det händer saker hela tiden.

Jag har tagit med den påsen med pennor, skrivböcker och miniräknare som jag fick av en kollega på kursen, det är jättefina grejor och kommer väl till pass. Jag har också bestämt att ge pengarna som skulle vara till skolavgifter, till HIV+ föräldralösa barn på denna skola. Susan kommer att lämna namn och deras berättelser som jag kommer att skicka till givarna.

Sen är Susannes hela hus fullt med korgar från olika kvinnor bla annat de i Silas grupp .De lämnar sina korgar hos Susan och hon försöker sälja dem Susanne berättar deras historier. Hon som jag köper av heter Stiva och är 15 år, sjuklig men inte HIV+, men växer inte, kommer från en extremt fattig familj och har inte kunnat avsluta grundskolan. Hon är mkt duktig att göra korgar. Hon kan nu köpa skrivböcker och avsluta grundskolan.Så jag köper och betalar rundligt för dem med de "överblivna" pengarna från kursen. Sen säljer jag dem "dyrt" i kyrkan hemma och så kommer pengarna tillbaka en gång till via L.

Det regnar häftgigt mellan 1 och 5 men vi är ju inomhus så det är OK och lagom tills vi ska åka hem har det slutat, men för att det ska bli alltför spännande använder vi 4 - hjulsdriften och är hemma på en timme.

Fredag den 14 januari 2011

Till Mdabulo Hospital med L längs hala vägar, vi har lånat Mr Fox´s duktiga chaufför så det är lugnt. Vi kan se platsen på långt håll men vi ska lite upp och ner innan dess. Vi kör genom en fantastisk allé av Eukalyptusträd som är så stora att de får människorna att se ut som myror. När det regnar och saven stiger i Eukalyptusträden får de eftersom, de fäller barken, en mintgrön ton och man kan se hur saven stiger.

Sjukhuset har en läkare och L åker hit när hon är i Mufind 2 veckor per månad, gärna en dag när det är CTC klinik. L har med sig 12 olika kassa med olika slags mediciner, antibiotika i en, ögondroppar i en, maskmedicin en osv. Det har hon i Makambako och gästhuset har hon nästan ett helt apotek. Hon ger ut medicinen gratis. Vi går en runda på sjukhuset och det finns en mamma med en nyfödd fin baby. det byggs nu överallt. Det är projektet som bygger steril, operation, tandklinik(!), ett hus till den läkare som ska starta en CTC klinik som börja på måndag. Care Treatment and Counselling, på detta sjukhus är 1200 personer inskrivna ( I Ilembula 4500). De får sin bromsmedicin gratis ( US Aid) och ska ha den förebyggande ( Cotrimoxazol)också den gratis, men den är slut idag och då får de gå och köpa - för vilka pengar. Denna medicin äter tex barnet om mamman är + och har fått ARV vid förlossningen och innan barnet är testat. Ja, testa, för detta behöver man en CD4 maskin för att testa halten av T lymfocyter som visar hur immunsystemet är. En sån maskin har man inte här och det är dumt för då vet man inte om man behandlar rätt eller inte. man kan ta ett hälprov på babys som visar om de är reaktive elle om de bara har mammans antikroppar.

Ska berätta on HIV prevalens:

Den är inte så många barn idag på sjukhuset. Ett barn kommer och har hudutslag - impetigo( ?? ) som lätt sprider sig, vanligt. Det är lag i Tanzania att man ska tala klarspråk om HIV/Aids. L frågar föräldrarna om de har testat sig, hur många hustrur mannen har, om han går till andra kvinnor osv. Sexrådgivning; en kvinna + har 4 barn med olika män, senste barnet +, inget arbete, odlar sin mat. Var får hon pengar ifrån, för pengar behövs ju ändå, barnen ska ha kläder skolmaterial mm.
                                                                                       


  
                                                                                         
                                                                             

Torsdag den 13 januari 2011

En omskakande dag på flera sätt. Börjar dagen med att ta ut pengar. Bröderna S ville gärna ge pengar till skolavgifter så jag tänkte att jag träffar L så kan jag förmedla genom hennne. Little did I know! Jag handlar lite till på Neema craft, presenter hem.

Sen bar det iväg till Mufindi. På stora vägen gick det ju bra. Sen skulle jag svänga vid VodaCom masten och köra efter L´s karta 24 km på "en bra dirtroad", du kan köra 60 km/tim. Men det hade regnat och det fortsatte att vräka ner. Tvättbräda på det som var kvar av vägen och stora floder på var sida om vägen och små insjöar på vägen. Visste inte hur mycket väg som kunde vara kvar under vattnet. Ute i ingenstans, inte en människa inte en mötande bil - vilket var tur för så mkt väg fanns inte. Tur att jag kollade på vägmäteren innan jag gav mig in på detta, så jag visste när jag kört 24 km. Det var skog och skog o skog. Då kom jag till en by och där hade det inte kommit en enda droppe. Där skulle jag svänga och nu ett helt annat landskap, regnskog blandat med teodlingar,backe upp och backe ner. Det åskade och regnade.                

Så var jag framme vid Highlandlodge, det hade tagit                                                                                                         
 1½timme för 4,5 mil. Det är väldigt kulligt och backigt,
skog och hagar, det ser ut som ett engelskt parklandskap.
Betande kor, hästar och små sjöar. Man kan fiska här.
 Kommer ändå i tid lunch och sen komme L för
 att hämta mig och finska gäster för eftermiddagens utflyckt.

Vi ger oss av bortöver bergen, det verkar väldigt långt men det bara 2 mil . Vägen går backe upp och backe ner och runt kullar. Det är enkla "skogsvägar" de blir väldigt leriga och hala när det regnar och förståss - de kan regna bort. Ofta längs en ravin, påminner om att köra upp på Kilimanjaros sluttningar. 4-hjulsdrift känns tryggt.

Det amerkanska lärarparet som driver denna skola är verkligen hängivna. De är nu en av de bästa skolorna i regionen på nationella proven och förra året blev 100% godkända i Form 4, där genomsnittet i länet är 70%. De
är noga med att lära ut engelska, bra för det behövs om man ska komma vidare i detta land, för att få arbete eller att studera vidare. Skolan tar emot även HIV+, föräldralösa eller fattiga som inte kan betala. De eleverna får då arbeta ett par timmar för sitt uppehälle i stället. Städa, göra medicinpåsar. Ingen blir utkastad för att man inte kan betala, för dem som kan betala kostar det 150 000Tsh/ termin. Det går 5 elever från Ilembula på denna skola, de betalar                                                         

                                                                                           
Det är fattigt här det syns på husen och nu när det regnar så är husens väggar genomblöta för grästaken är gamla och genomrökta, då man lagar mat inomhus över öppen eld och röken ska sippra ut genom grästaken. Det regnar in hos många. Man försöker skaffa plastskynken att lägga på taket eller som Blantina som la plast över sig och sitt barn på natten för att det inte skulle regna dem i ansiktet.

Foxés NGO projekt och deras volontärer bygger hus ett i taget till de värst drabbade av dessa, som också är sjuka.

Blantina är HIV+ och har osteoporosis imperfekta (medfött), kortväxt då hon ju bryter sig hela tiden - 11 lårbensfrakturer, det senaste barnet HIV+ 7 år. Hon har nu ett nytt enkelt hus, men det regnar inte in. Ett kokhus byggs bredvid. Hon kommer att få en säng nästa vecka med myggnät och madrass o allt!                

                                                                                                  
Zainabu HIV+ och nästan blind, sov på golvet i samma rökiga rum som hon lagade mat i. Nu har hon ett nytt rum i sitt hus med en säng med madrass och myggnät.

Sen åker jag hem till min lodge för underbar drink vid brasan och "english supper" och trevliga samtal. En varmt säng med duntäcke och varmt vatten i duschen! Tänkvärt.

Torsdag den 13 januari 2011

En sval morgon i Iringa, man behövde täcke i natt. Kom hit vid ½ 8 tiden i går kväll, missade restarang så kvällsmatten bestod av chipps ocj lite dricka. Chipsen var så äckliga att det bar blev några st, jag lär inte äta chips på länge. Har sovit gott, vaknade till av att det regnade.

Det är + 22 nu - det är OK, det blir kallare i bergen, så jag har tagit fram jackan som jag ännu inte behövt använda.

Ut frå DSM gick det riktigt bra tack vare Jumas tips, det tog bara 40 min (2 mil) att ta sig ut ur stan. Men det tar tid här. Efter Morogoro syntes det tydligt att det nu regnat överallt, det är så fantastiskt grönt och vackert. Det finns också på ett par ställen i Mikumi små blommor som blommar nu som en matta, så vackert och ovanligt, vilda blommor som vi är vana vid finnns inte. Jag såg flera stora elefanthjordar nära vägen med många kalvar.

Efter Mikumi by var det på flera ställen mycket sand och lera på vägen som spolat dit av uppenbarligen kraftigt regn. Det var där som en bro rasade 1997 mitt franför ögonen på mig E och H strax för jul och vi fick köra tillbakak till DSM. Då som nu, är det första tecknet på ngt allvarligt längs vägen är att det mkt folk som går längs vägkanten i grupper. Och det går folk nu igen en bit bort och sen ser jag en stor långtradare ligga i ravinen på MIN sida vägen upp och det och hela vägen är strösslad med lasten. Polisen håller på att mäta med måttband. Jag blir stoppad och en ung man kommer förbi mig och berättar på knagglig engelska. Lastbilen hade kommit för fort i en nedförsbacke, vänstersväng, fått sladd på släpet , kommit över på andra sidan vägen och kört på den bilen. 7 döda. Hela vägen är strösslad med lasten som var - slickepinnar!

Jag kör ganska lugnt efter dettta, men trafiken är lugnare nu och jag möter bara 30 bussar. Det går bra att komma till Iringa. Nu kör jag till Mafinga. Där är det "radioskugga" för mitt bredband så det dröjer inna det blir ett nytt in lägg.
                                                                                            
                         

Tisdag den 12 januari 2011

Tiden går väldigt fort när den full av intryck. Är man öppen och noterar så händer det mer än man tror. Werner Aspenströn har sagt " Bara av dettta enda skäl att den aldrig kommer tillbaka - var det en dag att minnas?" Vad man vill minnas beror på en själv.

Det var mycket roligt att få berätta om mitt älskade Tanzania för en så intresserad publik. De visste heller särskilt mycket om landet innan och de var endast på Zanzibar och for hem sen ( en del hade varit på safari Serengeti och en del åkte till Rwanda efter). Jag fick många och mkt relevanta frågor. Många tackade mig efteråt och de som missade, beklagade detta, då det hade hört att det var så bra. Det var verkligen längesen jag rönte sådan uppskattnig. Detta kan jag vara hög på länge. Många ville gärna lämna pengar via mig för att hjälp till. ( precis som C T i församlingen i Sörbykyrkan i Örebro som lämnat pengar för mig att ge till ngn -tack)

Vi hade föreläsningar både lördag och söndag. Söndag kväll var det kursmiddag på stranden. Måndag åkte hälften hem igen och vi andra njöt. Bl a unnade jag mig massage å det va skönt för mina slitna muskler, så jag bokade även på tisdag fm innan vår buss gick. Det var verkligen värt det.

Det var roligt, det spred sig snabbt bland personalen att det fanns en Mswahili i vår grupp. De testade mig. Det var ju också en väg till samtal och flera av dem var spännande. Mannen vars jobb var att med slangbella skjuta ner kråkor som besvärade gästerna hälsade särklit mkt och undrade så hur det kom sig att jag talade swahili.

Solen sken, det regnade ibland,det var varmt och en underbar kvällsbris som inte var kall, badkarsvarmt vatten i Indiska oceanen och lika varmt i poolen - ja se det var en fin ledighet.

Vi skulle alla med olika flyg från Zanzibars flygplats, jag till Dar. Det var en riktigt obehaglig resa och en förfärlig landning, jag var så illamående. Min allt i allo riddare Juma mötte mig och tog en spak Bodil till PFCT.

Resten av tiden är egentligen inte jobb utan att besöka vänner och tat lugnt. Då börjar jag idag med att ge mig västerut igen mot Mufindi där Dr. L på halvtid deltar i ett NGO projekt för HIV+ och föräldralösa barn tillsammans andra och familjen Fox. Det är nära deras Highland Lodge som L och jag besökte den samma dag som USA gick in Irak ( dom är där än!). Då etablerades kontakten mellan Foxarna och Dr.L. Nu finns ett barnhem och en liten vårdcentral och CTC ( Care Treatment and Counselling, alltså behandling av AIDS ) Det ska bli skolan sedan ( och tandklinik!).

Jag kör inte alla 60 milen idag utan kommer att sova ngn stans längs vägen. Får se hur det går att ta sig ur stan. Juma har gett mig lite taxichaufförtips. Där uppe i bergen är det "radioskugga" för mitt bredband så det blir ingen på bloggen förrän jag är åter.

Fågeln är en knallgul vävare som var väldigt i farten med att bygga bo och kvittrade hela dagarna på Blue Bay.

Måndag den 3 januari 2011

Vi gör lite shopping i Iringa. Vi är en lång stund på Neema Craft center. Där är det personer med olika handikapp som har fått anställning att göra saker och att sköta stället som är lite verkstad, affär, mat och fikaställe, internetcafé. Det finns jättefina grejer att köpa där.

Och vi kör till DSM. Eftersom vi vill ta rejäla pauser men barnen så blir det även mörkt denna gång när vi har cirka 3 mil kvar. Vi har tur ändå då trafiken är ganska OK, jag kommer dock för nära en buss så att det blir nen plåtskada på ena sidan. Väl framme hade jag via telefom och centret vi bor på beställt pizza som väntar oss. Ulf väntar också på oss, han ska åka till Sverige frömedarbetarkonferens. Ungarna i säng och mamma o pappa fixar sista packningen.

Tisdag den 4 januari 2011

KLockan två ringer klockan för avfärd till flyget med Juma och hemfärd för barn, måg och barnbarn. Det har varit mycket trevligt men dom små längtade att få berätta allt för sina kompisar. Sover en stund till. Sen måste jag greja med plåtskadan, ordnar det betalar i förväg. Då har förmiddagsplanen till Zanzibar gått så jag får plats på ett em flyg. Det ÄR vamt, tur att jag har kläder som suger upp all svett. Har tinga min Zanzibar taxikilel Ali som möter på flygplatsen och tar mig till Blue Bay Resort. Där är det tjusigt! Här ska jag gå kurs som heter "patinten i Centrum med föreläsarna Sven Simonsson,tdl och Nils Somonsson läk. Det är många kursdeltagare och många har följeslagare, ett intressant och intresserat gäng.

Stället ligger precis vid Indiskaocenaen, men har också pooler, tjusig affär Spa mm. Nu ska jag njuta! Oceanen är badkarsvarm och pollen också. Maten utsökt. Man är verkligen i en annan värld. Bor i en fin bungalow med AC och en stor dubbelswahilisäng med när i ne ram runt. En fantastiska anläggning. Så ocks prismässigt, en liten flaska vatten kostar 2500/= mot annars 500/=.

Lördagen den 1 januari 2011

Jag kände av magen lite på Zanzibar sista dagen och åt inte så mucket, jag hade även hosta och snuva. Resan tillbaka gick bra, vi satt ute på däck, dock lite under tak.

På måndagen steg vi upp kl 4, eftersom Juma hade sagt att man måste vara i väg tidigt för att komma ur stan utan trafikkö. Det stämde men inte alls kul att köra i mörket. Vi hade bestämt oss att köra hela vägen till Ilembula på en dag för skulle vi få en dag mer där. Bra tänkt och vi klarade det fast nu var både S och jag riktigt sjuka, illamående , ont i magenmm Blä, men om håller i en ratt hårt så försvinner det. Det hela tog 12 timmar och barnen var jätteduktiga och sov mkt på vägen. Vi såg många djur i Mikumi igen när vi passerade där.

Väl i Ilembula la S och jag oss sjuka och förblev så i tre dar med diverse medicinering. Det är ju så att viss medicinering är värre än sjukan fast man måste för att bli av med sjukan.

Jag var på tandklinken för en del pat hade sagt de ville komma till mig.

Bla kom Gumman en sista gång och var nu helt frisk och glad för det. Inget var mera. Han med käkfrakturen kom också på kontroll, han var utskriven från sjukhuset och var hemma. Han får dock ha sina fixturer i 2 v till.

En rysk dam som är gift med en tanzan kom för en kompositkrona. Hon hade med sig jordgubbar som hon odlat - å så gott.

Det ju tyvärr så då att vi inte kunde besöka alla dom som jag hade tänkt men Annamery och Josephine gick vi till. Bev sedan inbjudna på mat hos dom nästa dag. Vi fick lämna våra presenter till Dr. L att dela ut.

Nyårsafton var jag hos Dr, L och tittade på en konsert med Leonard Cohen, men vi la oss och det blev ett nytt år i alla fall.

Den förste januari åkte vi till Makambako för att ta ut pengar och shoppa lite, vi hittade fina dressar till pojkarna. Lille J var överlycklig för han tyckte att han liknade Humphrey som var vår guide i Mikumi och sen lekte han djurvisare i flera dar.