bodiltandlakareitanzania

Mufindi 2015-28                                                                                   från Onsdag 8/4 och framåt.

Det börjar bli riktigt mycket på jobbet. Det finns ingen tid mera att å ut på nätet, jag får förlita mig på WiFi på Tree House om jag orkar om kvällarna. De timmar jag har öppet, mellan 09 och 13 kommer det väl så många, som skulle vara bokade på samma tid i Sverige. Det är ju mer tungrott här. Ibland har vi ingen ström och då funkar ju inte den ena stolen. Om den står i bått så blir min arbetsställning modell vinkelhake. Ibland har vi inte vatten och då ska det bäras i hink. Ja, sen är det assistansen. Upendo ska ”hjälpa” mig. Hon har ingen aning om vad jag gör, mer än det hon ser och det hon ser förstår hon inte varför. Vi tar mycket för givet eller så är det nedärvt. Ingenting är självklart här. Hur man tar emot en kund/patient och tar omhand, speciellt då inte ett barn eller någon som är rädd.

I förrgår hände för första gången i mitt Tanzanska tandläkarliv att en patient bad att få hålla sköterskan i handen när jag skulle behandla. Förmodligen förstod hon inte heller. När man inte förstår då skrattar man – det en är av saker som jag har svårast för här. Vi tolkar det helt annorlunda och det stör mig mycket.

Eftersom hon inte förstår eller har referenser, så gör hon om samma saker som jag sagt om och om igen och för står inte varför jag blir arg ( mja). Jag har bett henne skriva upp namn ålder och kön på listan så att vi kan ta in i turordning. Dål ämnar hon ut listan så att den vandrar mellan patienterna. Fast jag har talat om ”Siri ya Matibabu”, dvs tystnadsplikt. Det finns folk här som inte ens kan skriva sitt namn. Därför skulle hon göra det. Vi hade en som inte kunde skriva varken namn eller siffror( tfn nr!). HUR många gånger har jag sagt detta? Hon skrattade åt en kund som inte hade telefon, då blev jag…..

Alltså, det är svårt att få kringservice att funka och det så mycket att förklara, samtidigt som hon är plikttrogen och vill hjälpa till och vill vara till lags för att hon behöver jobbet. 4 barn, sparkat ut karln, lönen 450 kronor/ månad, barnen ska hållas i skola och maten - majsen ska odlas mm.

Jag har börjat att göra enkla proteser. Det går bra och är nu färdig med de första att lämnas ut nu till veckan. ( som är min sista hela vecka!- tiden går). Detta jobb gör jag efter att patienterna är klara dvs efter kl 1. Det är flera turer och som sagt det hänger på el och vatten. Även lite organisation på gips här och slipning där och härdning av plasten där. Till slipningen har jag tagit med en Dremel, som är en hobbymaskin, men där jag kan använda även tandteknikerns grejor att fräsa och polera med. Fungerar riktigt bra. Till härdning av plasten (den rosa) till protesen har jag en tryckkokare och på locket har jag monterat en bilventil, så jag har 40 graders vatten som jag har kokat upp i en vanlig vattenkokare, blandar plasten, sätter i kastrullen, på med bilventilen och använder en fotpump så att jag får 2 atmosfärer för att få ut blåsor ur plasten – det funkar bra. Diverse tänder har jag fått av mina tandtekniker. Jag hade kunnat koka upp vattnet i kastrullen, men vi har ännu inte fått den ”gasplatta” jag behöver för det. det är liksom inte bara att gå och handla här, förutom att det ska finnas pengar så krävs en ofta längre resa (bil?) mm.

Våra tänger kokar vi i en större tryckkokare på en lite koksspis. När den är i tryck så ska den stå så och ”pysa” i 15 minuter – vi är på 2000 meters höjd. Men bara det att hon hällde på vatten från kran för att kyla ner instrumenten, att de då inte var rena igen, skulle förklaras. Förstod inte varför hon fick göra om. Eller att ett instrument som föll ut i vasken, när vattnet hälldes av, la hon tillbaka i kastrullen[B1]  och fick göra om. Och det tar tid och vi har begränsad mängd tänger, speciellt favoriterna typ Cowhorn!

Bilen är ett ständigt bekymmer, men det är det ju hemma också. Förra veckan skulle NGO´n låna den på måndagen, då jag hade annan transport. Måndag kväll ingen bil, ingen info, tisdag ingen bil, ingen info. På kontoret sa dom att de blev avsläppta måndag em och att någon reparation skulle göras. Jag fick inte denna info, typiskt. På onsdagen, 30 minuter EFTER att jag fått skjuts till Mdabulo kom bilen hem! På kvällen hade jag äran att skjutsa folk till Lodgen där vi var bjudna på middag, då Mr och Mrs F skulle åka hem på semester. Bilen gick jättebra då. På fredagsmorgon tjurade den vid start, men jag fick igång den. I går morse startade den inte alls. Så fick gå till Barnens by. Där fanns som tur var en av chaufförerna med sin motorcykel, så han drog iväg för att kolla. Mycket riktigt – den startade inte! Så…. Ingen mer info. För jag måste veta om jag har transport och att inte veta det på måndag morgon funkar inte här! I så fall måste jag ha ett tfn nr till ngn annan som kan köra och INTE motorcykel som alla åker här – livsfarligt. Idag på söndag morgon kom en traktor för att dra bilen till farmen och laga. Men jag måste veta om jag har bil i morgon i alla fall. Nu lovade han att höra av sig. Får se. Det är så svårt att förstå, kommer man inte till jobbet, otur! Bahati mbaya. Jag kan inte med det.

Sen är det ständiga samtalsämnet – vädret. Det regnar inte så mycket, som det kan andra år säger man. Men det är 100 % luftfuktighet och ALLT är fuktigt, kläder, sängkläder, ja allt du tar i. Inget torkar. Det tar flera dar för tvätten att torka, om solen skiner på dan. Som tur är gör den det, det har till och med varit flera dar utan regn, men det är dimma varje morgon, djupt ner i dalarna. Om det inte regnar, så är nätterna stjärnklara, mycket stjärnklara! och kalla och vackra. Det har inte regnat så häftigt heller, på ett tag så att ”vägreperationerna” har hållit sig bra. När solen skiner, kan jag sitta på balkongen med utsikt över dalen en stund om kvällen efter jobbet. Men så fort solen är nere blir det tvärkallt, det är inte fråga om att sola! Utan att ta en kopp kaffe bara.

Förra lördagen fick jag ett trevligt sms – Heinke Schimanowski meddelade att hon och hennes man tänkte komma, hon för att jobba och han som sällskap. Hon jobbar med ett projekt att lära ut tidig upptäckt av cervical cancer hos kvinnor. Förekomsten har ökat i HIV/AIDS spår. En tidig upptäckt räddar liv och DMO ( District Medical Officer) kan utföra hysterectomier. Hennes tjänst är till stor del betald av regeringen här. En stor välgärning. Och fick jag trevligt sällskap här en hel vecka. Jag fick också transport till och från Mdabulo. Det var tur det(bilen), men det blev då väldigt långa dagar. Heinke är inte en person som går hem om det finns patienter som väntar och som hon vet har gått långt och att hon själv inte kommer tillbaka på ett tag. Priset tog fredag eftermiddag, då hade jag åkte hem halv fem ,men Heinke kom hem halv sju. Hon kunde då kombinera lunch och kvällsmat! Vi hade trevliga kvällar med prat och lite vin och Pringles. Och jag hade en ost (brie) som jag köpt i Iringa  ”for a rainy day”!

Jag ska berätta om korgarna här. Alla människor behöver förpackningar att ha, typ ved, mjöl, majskolvar jag allt möjligt. Vi i Norden har gjort korgar av spån, näver, hasselgrenar, granrötter mm. Man använder det som finns där man bor, precis som när man bygger sina hus, finns brädor, timmer så bygger man av det, finns komockor så bygger man av det. Korgar flätas av olika gräs beroende på vad som växer här. I dessa trakter är det ett slags gräs som kan flätas tätt och kan hålla tom mjöl och ibland tom vätska. I andra delar landet, kallas dom för ”Iringakorgar” för att Iringa har marknaden varit stor och man har kunnat sälja sin korgar där, men de tillverkas på hela Södra höglandet. Det är en bruksvara, men har upptäckt dom och kan nu sälja för andra användningsområden. Vanligt är tex tidningskorgar och papperskorgar. Här i trakten är man mycket duktiga på denna flätning, vilket blev en räddning i sjukdomens spår. Kvinnorna är ensamma försörjare och naturligtvis också sjuka. Man samlades med hjälp av NGO´n för att hitta sätt att försörja sig, hålla ihop, hjälpas åt mm. Man hittade på nya mönster, nytt sätt att färga gräset med jordfärger. Detta är nu ett bra sätt att försörja sig och man kan sälja genom NGOn. En av dom kvinnor som har varit allra duktigast är Sila. Hon startade en skola för att lära ut sin konst, viktigt för hon är mycket sjuk, men kämpar på med sin medicin. Hon har också kunnat hjälpa sina barn till skolgång. Hon är extremt duktig. Förra lördagen for jag dit, för Leena hade beställt, men när hon skulle hämta dom var hon inte hemma. Jag ville också beställa. Hon hade gjort några, men sa att hon hade ont i handlederna. Vi pratade en stund om beställningarna och Jeani som var med mig köpte några fina korgar och jag köpte dom hon hade gjort hittills. När jag passerade senare denna vecka så stannade jag där och tänkte ge henne lite Ibuprofen mot värken. Hon var inte hemma, men en mkt gammal man kom – hennes pappa! Ålder är svårt. Sila kanske inte är så gammal som hon ser ut. Måste fråga nästa gång.

Jag har en skolkamrat från Lund ( studentkamrat) som arbetar på en Lodge i norra Tanzania. Vi har kontakt av och till. Hon frågade mig om korgar till denna Lodge. Jag tyckte att de skulle köpas här lokalt, där de verkligen behöver få sälja, så jag åkte till Jennell som är lärare på en English Medium school uppe i bergen. Jag vet att hon köper av alla som kommer för att de behöver få sålt. Köpte 20 korgar. Packade dem i en säck, tog med till Iringa, när jag for med Leena förra månaden och åkte till busstationen och lämnade som bussgods. De var framme nästa dag. Imponerande.

Förra torsdagen åkte jag till en skola, English medium. De är nystartad av en brorsdotter till dom som har startat en Secondary school, Vintons, de har ett omfattande skolprojekt här i Tanzania, men också i Zaire och Malawi och ngt fler land. Ett imponerande projekt. Se www.villageschools.org . Så deras brorsbarn Jenell har strartat denna English Medium och där finns förskola och klass 1, 2, 3 så här långt. Jag undervisade i tand-och-munhälsa med det material som jag gjorde för skolor när jag var i Ilembula 97 – 2003. Det håller än. Jag har förlorat filerna, så jag lever på kopior. Sommarens arbete blir att lägga allt på fil, så blir det lättare och billigare att trycka. Sen screenade jag alla barns tänder, många hade riktigt fina tänder, så det blev en positiv upplevelse. Här är det inte många som har råd att äta kex, läsk och karameller så ofta. Tyvärr har de då inte heller råd att köpa tandborstar heller, inga bra i alla fall; tipset att om tandborsten är för stor för ett barn; att skära av några strån så att den blir mindre, att hjälpa barnet med tandborstningen. Det var en givande förmiddag. På väg hem stannade jag vid ett hus, där jag hade sett att de hade stora päronträd och frågade om jag kunde få köpa. Jodå, det skulle gå bra, Han hade många träd med stora saftiga päron, planterade 1985. Bra klimat för dem här, en stor hink med råge 8 kronor. Underbart, Upendo gör päronpaj med varm vaniljsås.

Igår lördag, efter äventyret med en bil, som inte startar, så gick jag runt till alla husen i Barnens by tillsammansmed Amari, som är administratör här nu, medan Jenny och Geoff K är i US; för att prata om tänder med dem och husmammorna. Det var trevligt, många vet vem jag är nu. Husmammorna är väl informerade, jag kunde ge lite fler råd. De visade hur noga de har märkt tandborstarna och jag kunde visa hur man håller ett barn när man borstar. Jag kunde ge råd om dom som hade problem och vi skrev upp. Cirka ett barn per hus behövde komma till kliniken just nu. Bara ett katastroffall och han är redan så sjuk. Han hade karies på framsidan av sina nya permanenta tänder. Sånt har jag inte sett sen 60-talet i Norrland. Får se hur jag kan hjälpa där. En pojke, som har råkat ut för en olycka och är liten till växten och sen i utvecklingen, är också sen i sin tandutveckling cirka tre år och det stämmer bra med hans status.