bodiltandlakareitanzania

Idag är det VärldsAidsdagen - 1 December - den verkligheten är ständigt här. Men det är en festival, då man har testat sig och får medicin och inte dör utan får leva! I stan förrgår köpte vi massor av mapambo, grejor för dekoration, ballonger. Vi får tillverka våra serpentiner själva. Och så får man god mat och man dansar och sjunger till - livet! Vi blev kvar i Iringa över natten pga Osmos sena ankomst och behov av att vila. På vägen hemåt stannar vi vid Kisolanza Farm för fika. Och Nick Ghaui känner igen mig fast vi inte setts på minst 12 år. En engelska vars föräldrahem hon utvecklar till rastplats för "Overlanders" (typ Rosa bussarna) och har även hyddor att övernatta i och även en lyxhydda! Det är en lyxhydda med badkar i ett jättebadrum och en jättesäng. Häftigt. Hennes föräldrar var "settlers" - bosättare, jordbrukare. De startade grönskasodling, eftersom det fanns vatten nära. De levererade grönsaker i korgar till folk i Iringa för 30 år sen. På min tid kunde vi köpa grönsaker vid vägkanten, som blomkål, rödbetor mm. Det var ljuvligt. Vi kommer tillbaka till Mufindi till lunch och festligheterna börjar redan. I förskolans lokaler har man pyntat och satt upp stora affischer om Aids, som heter UKIMWI här. Alla barnen från Barnens by är här. Alla tanzanska festligheter har samma agenda. Det finns gäster som sitter framme på ett podium, man vill gärna ha en hedersgäst. Är man vit brukar man åka på det bara för att. Vi vägrar det, med tanke på dagens ämne är vi inte viktiga, det är ju dom själva - överlevare. Som ska berätta. Dagens slogan är: Ingen mer som smittas Tanzania från idag - gör det möjligt! Men gästerna ska presenteras; någon ska utse någon som ska presentera sedan joddling vid varje, mest om man kan säga ngt på kiswahili. Det är sånger som man skrivit själv som är berättande, dvs att de berättar i detta fall om att den smittar, hur man skyddar sig, att man ska testa sig och att man ska ta sin medicin och då får man leva. Detta till trummor och man dansar. Sen är det en pjäs som man hittat på. Den är ofta mkt rolig. Man tycker om att spelar teater och har hög och tydlig röst, vilket man ofta inte annars har utan är oftare tyst närmar blir tilltalad eller hur svara på frågor i skolan. De små förskolebarn sjunger: Ukimwa una ua; Aids dödar. Det har de egen erfarenhet av. Det är många barn som inte borde leva, efter den kondition dom var i när dom kom till byn. En liten pojke tänder ljus för de fyra barn som dött under året. Han gör det med stort allvar och sen är det en tyst minut för deras minne. Mkt starkt. Hedersgäst, som själv är positiv, ordförande i länets föreningen Aids. Han talar mycket om om att vara trogen en käresta, testa sig och att uppmana andra att göra detsamma och att äta sin medicin. Det hela avslutas med mat, mkt mat i stora lass och läsk att dricka till, det är alla glada för. Jag har delat Leenas inlägg på Facebook, det har visat sig vara enklare än att jag laddar upp bilder själv. Under natten hör jag att regnar och det är, men det som hos oss, det är bra om det är lagom. Annars blir det lerigt och svårt att köra bil i backarna på stigarna. Eftersom nu Leena har en ny bil så ska hos sälja den blå hon har, som är en traktor. Detta kommer att ta tid så förslaget är att jag lånar den dom dagar hon inte ska till Mdabulo, så behöver inte Foxey ha bekymmer med mina transporter. Då är diskussionen den om mitt svenska körkort är giltigt. Leena har en en bekantskap, som är lärare på polishögskolan i Aretha mitt körkort är giltigt - de är internationella i dessa datoriserade tider dagar torsdag är alltså Leena dag i Mdabulo. Så vi far upp, jag har med mig det jag handlat. Grejar med en del saker och plockar en del. Hade köpt en avbitare - wirecutter - vet inte vilken metall den var avsedd för? Gör mig galen, verktyg som inte funkar fixar jag inte. Ingen idé att ta hit Abdalla innan vi har reservdelar till kompressorn, jag hoppas vi kan få det fixat på lördag i Iringa. Vårdcentralsläkaren kommer och frågar om två patienter som varit här i går. Jag trodde dom var här, men det kommer ingen. Det regnar en stund sedan ökar det rejält. Vi packar ihop, det finns inga patienter. Det är riktigt halt i leran i nedförsbacken, bilen dansar. Vi väljer en annan väg hem, regnet upphör ganska snart och hemma hos oss har det knappt kommit nåt regn alls. Nu ska Toyotan "överlämnas" till NGOn, det är dock bara Leena som får köra den så länge hon jobbar här. Annars är den snart full med hönsskit och damm. Leena fick köra en bil här en gång, där det växte bönor under sätet. Den är betald av Mufindis vänner; Mufindin ystävät.