bodiltandlakareitanzania

Mufindi 2015-29 – Sista veckan                                                      från måndag 20/4 2015.

Ja bilen, ja….den är inte lagad. Hur skulle jag då komma till jobbet, det verkar som om jag måste ordna själv. Skulle bli hämtad kl 8, han kom 8,45. Skulle hämta på sjukhuset kl 15, men kom 16,15. Det gjorde inget för jag hade jobb att göra. I dag tisdag hade vi då kommit överens om att jag behöver vara i tid på jobbet så kl 7. Bilen gick ju inte och när han skulle ta en annan gammal bil så var det ju ingen ström i batteriet, kumbe som man säger här, eller oj då. Det hade man ju inte kunnat förutse eller provat dan innan. Men häftigaste ”riden” ever! En gammal ambulans i bara plåt asgammal, gick gjorde den som en traktor utan att sladda på leran en enda gång.. Han fick vänta på mig en timme idag. Han är jättetrevlig, Lusuva,

Det är lite upplopp nu och tålamodet tryter! Sen när jag kommer hem så längtar jag tillbaka som E säger- Visst och sant. Att komma i tid och att ta vara på tiden är ingen tanzanisk dygd, eller afrikansk för den delen. Tiden är ju ny i morgon. Precis som om man inte kommer idag så kommer man i morgon, kanske, eller någon annan dag.

Det var många patienter i går, idag var det mkt lugnare. Jag har7 proteser till att göra klart. Det går bättre och bättre. Man lär sig och skaffar sig sina rutiner.. Upendo är mållös över vad denna mamman kan göra. Idag frågade jag varför hon talar om mig och Dr. Heinke som mama, hon skulle aldrig säga baba om Dr. Ndenga. Hon säger att det är mer respekt i mama än i doktor. Vet inte hur hon ser på Dr.Leena.

Upendos stickning går vidare, hon har gjort bakstycke och framstyckena. I går började hon på framkanten och lärde sig att plock upp och har stickat halva, den som inte har knapphål. Hon är fantastiskt duktig, hon har ju inga referenser alls, hon vet bara hur en kofta ser ut och ville lära sig. Vi har tiden mot oss, men fixar hon den andra framkanten så är det bara ärmarna kvar på 7 dagar, det fixa hon nog.

 Det är skitkallt om kvällarna nu. Igår gjorde Upendo en brasa åt mig, har ingen termometer, men hade bara frusit mer då! Hon har nu gjort kanterna på koftan med knapphål! Och påbörjat en ärm.

Veckan går vidare. Jag blir hämtad av ambulansen varje morgon och faktiskt kl 8 av Lusuvo och varje eftermiddag cirka kl 4. Idag har hunnit nästan färdigt med proteserna och skaffat mig bra rutiner med gipset och med acrylen (den rosa plasten). Jag har pustat och finisherat, är riktigt nöjd med tanke på omständigheterna. Min Dremel fungerar bra, men den är öppen vid shucken så jag bränner mig där, med det är en vana att kolla var man har sin tumme. Det tar lite tid, mer är hemma, men det är ett stort behov – många tänder är utdragna. De flesta av mina kunder är dock kvinnor, som vill se lite snyggare ut. Så det blir utlämning i morgon. Spännande.

Jag tittar ut genom fönstret där jag sitter och jobbarmed proteserna och ser vid avdelningarna en kvinna som riktigt åbäkar sig. Hon håller om sig och gungar fram och åter, ligger ned och sparkar, skriker, upp och vandrar, kastar med huvudet. Hon som är bredvid håller om hennes axlar, men hon gör sig fri. Har hon ont i magen eller vad. Det pågår länge. Lite senare ser jag henne inte. Jag frågar Upendo. Hennes barn 2 år har dött. Man kan få ont i magen för mindre, även jag, stackars kvinna.

Solen sken ända tills jag kom hem och se….himlen öppnade sig – helt och hållet och hela natten. Men man behöver aldrig smörja sig med fuktighetsbevarande krämer.

När jag kom till jobbet denna fredag, två timmar försenad och lååång resa uppför muddy hill, var det så kallt och en så isande vind jag aldrig känt här i Afrika. Jag frös inne och jag hade en top, en långärmad bomullströja, en wollie och en jacka. Och dom bor här, de är genomblöta när de kommer. De har ju gått eller åkt motorcykel hit OCH vi ÄR i Afrika.

Dr. N hade öppnat ett rum bredvid så att de kunde sitta i lä där, alla nio som väntade på mig där kl 10,20. När jag for hem kl 14,30 hade jag dragit ut 11 tänder, gjort två fyllningar och lämnat ut 2 proteser. Nöjd och fortfarande frusen hemåt nedför muddy hill. Till ett svinkallt hus, fast jag kan ju göra brasa inomhus, det kan inte alla här heller. Ambulansen hem fick vänta på mig 1 timme så att jag kunde göra färdigt. Och sen öppnade sig himmelen

Mzee Joseph ( mzee, är den gamle, man titulerar så av respekt) 79 år, fick sina tänder idag och var jätteglad.

Jag skulle gå till Treehouse med tröjorna som jag stickat, halkade och föll och slog knät. Amari hade fixat mig en flygbiljett till torsdag 30. Och en flaska sprit. Ja, ja den ska jag ha till min spritlampa för att smälta vax när jag gör proteserna. Det är bara 90% som brinner utan att sota. Lab sprit, och det hade Heinke som skickade med nån som tog det till Iringa och så tog Amari det hit. Jag handlade lite ( ja mycket, då!) i syskolans butik. Den holländska tjejen som var här i fjol åkte hem tyvärr – samarbetsproblem( inte ovanligt – kulturkrock, och vem ska böja sig?). En betalade NGO´n en taxi åt mig hem och där hade Upendo gjort en brasa. Sen skull hon tvätta ina kläder. Jag fick vara riktigt bestämd så att hon inte hängde dem ute! Det regnade ju – h e l a tiden…. Tills slut hängde vi på räcket till trappan. Det är ju vått, handtvättat badlakan bla-det är fortfarande vått idag.

Idag skiner solen dock, lite dis. Ensam hemma, Upendo kyrkan hela dan. Väntar på ström kl 13. Viktigt att hålla reda för laddning. Uppvärmd mat på gasspisen. Går till Tree house i kväll för försöka skypa – dags att betala räkningarna.